Mordet på Rabin och den förlorade freden.

På kvällen den 4 november 1995 mördades den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin. Vid tiden för mordet var utsikterna för fred i Mellanöstern ganska goda. Rabin och palestiniernas ledare Yassir Arafat belönades året innan med Nobels fredspris för sina insatser och många internationella bedömare ansåg att fred äntligen var möjlig i regionen.

I historieböckerna benämns freden som Osloöverenskommelsen (Oslo Accord på engelska).

Var mordet på Rabin slutet på freden? Den och många andra frågor ska du få svaret på i denna text.

Slutet på det kalla kriget och ändrade förutsättningar för fred.

Den optimism som präglade världens ledare efter det fredliga slutet på kalla kriget var en starkt bidragande faktor till att blickarna i början på nittiotalet vändes mot Mellanöstern och konflikten mellan Israel och Palestina. Om Sovjets och USA:s ledare lyckats få slut på det kalla kriget så borde väl fred i Mellanöstern också vara möjlig? 

Under det kalla kriget så erhöll Israel stöd av västvärlden medan Sovjetunionen stod på palestiniernas sida. Murens fall och den nya världsordningen som började ta form i början av nittiotalet påverkade styrkeförhållandena i konflikten. Det var inte längre lika självklart för varken USA eller Sovjet att stödja sina gamla allierade, åtminstone inte till vilket pris som helst.  

Palestinierna kunde inte längre räkna med sovjetiskt militärt och politiskt stöd. Sovjetunionens siste ledare Gorbatjov drevs av nödvändigheten att nedrusta landet för att kunna ha ekonomisk möjlighet att rädda imperiet från undergång. Om Gorbatjov skulle lyckas med sina reformer så krävdes det att resurser kunde omfördelas från militären till civila satsningar. Palestinernas kamp var inte tillnärmelsevis lika viktig för Sovjetunionen eller Gorbatjov vid nittiotalets början.

judiskaimmigranter90talMurens fall innebar en förändring även för Israel. I och med Gorbatjovs tillträde så blev det enklare för judar i Sovjetunionen att emigrera till Israel (se diagrammet) och trycket på Israel att ta emot och ge de nyanlända ett hem och en framtid var starkt.

Både USA och Sovjet uttryckte en önskan att konflikten skulle få ett snabbt slut. Båda var överens om att om konflikten mellan judar och muslimer löstes så skulle även andra spänningar i regionen försvinna och den livsnödvändiga oljehandlen skulle kunna fungera bättre. I ljuset av hur smidigt det kalla kriget hade kunnat avslutas så var det inget orealistiskt önskemål.

Saddam Hussein påverkar maktbalansen i regionen.

I augusti 1990 invaderade Irak Kuwait och i januari 1991 så befriade USA-ledda trupper under FN-flagg Kuwait. 

Karta över Desert StormKuwaitkriget 1991 föregicks av en höst där Sovjetunionen och USA samarbetat sida vid sida i FN:s säkerhetsråd och till och med enats om att med våld bistå Kuwait om Irak inte innan januari 1991 dragit sig tillbaka.

Kuwaitkriget påverkade palestiniernas ställning i arabvärlden. Gulfstaterna och Saudiarabien hade under det kalla kriget stött dem med pengar. Irak hotade Israel och var därmed en nära allierad till PLO och palestinierna.

PLO leddes vid den här tiden av Yassir Arafat, som öppet gav sitt stöd till Saddam Hussein. Under Kuwaitkriget så försökte Saddam utnyttja sprickan genom att attackera mål inne i Israel.

Så hur påverkade då detta Israel-Palestinakonflikten? Jo, eftersom att palestinierna satsade på fel häst så hamnade de i ett besvärligt läge genom att ställa sig på Iraks sida i kriget. På så sätt gjorde PLO sig till fiender med de ekonomiskt starka Gulfstaterna och Saudiarabien och utan deras ekonomiska och moraliska stöd så försvårades förhandlingsläget för dem. Irak förlorade stort i kriget och Saddams stöd var inte värt mycket efter 1991.

För Israel så innebar Kuwaitkriget att de fick bekräftelse på att USA tänkte stå vid deras sida när det gällde.

Madridkonferensen 1991.

Bara dagar efter att Irak slängts ut från Kuwait så meddelade den amerikanske presidenten George Bush (far till president George W Bush) att det var dags för fred i Mellanöstern. På hösten träffades parterna i Madrid, Gorbatjov deltog också i mötet och förväntningarna var stora men resultatet uteblev.

På palestiniernas sida var oenigheten stor mellan PLO och Hamas. Motsättningarna var så stora att de hotade att utvecklas till ett inbördeskrig. På Västbanken och Gazaremsan skedde regelrätta sammandrabbningar mellan PLO- och Hamasanhängare. Bland palestinierna i Madrid var stämningen mer optimistisk då de menade att första stenen till en palestinsk stat hade lagts i och med att de bjudits in till förhandlingar överhuvudtaget. Innan Madrid hade det t o m varit förbjudet i lag för en israelisk ledare att förhandla med PLO. De som var missnöjda menade att Israel kom alldeles för enkelt undan och att de palestinier som deltog i Madridförhandlingarna sålde ut det palestinska folket.

Israels premiärminister Shamir ska ha sagt till en journalist att han inte hade något annat mål med förhandlingarna än att dra ut på dem i tio år. Tanken var att Israel som den starka parten i förhandlingarna hade mest att vinna på att de drog ut på tiden. Palestinierna hade ju ett tämligen uselt utgångsläge; ingen egen stat, inget eget territorium och inga starka allierade längre. Om Israel kunde visa sig villiga att diskutera med palestinierna men samtidigt förhala alla verkliga beslut så hade de vunnit i prestige och i ”good-will”, utan att det kostat något i landavträdelse eller eftergifter.

Det var alltså två parter vid samtalsbordet som stod väldigt långt ifrån varandra. Den största vinsten med Madridförhandlingarna var dock att parterna faktiskt satt ned vid samma bord och att palestinierna fick förhandla med Israel på samma villkor, även om konkreta resultat uteblev.

Valet av Rabin och en gyllene möjlighet till fred.

Yitzhak Rabin vann valet 1992. Rabin hade militär bakgrund och var den förste premiärministern som var född i Israel. Han var ledare för det socialdemokratiska partiet och med vinsten av valet så avslutades en lång period av högerregeringar i Israel (Likud, det israeliska högerpartiet, hade styrt sedan 1976 med ett kort avbrott på två år 1984-1986).

Rabin såg det kalla krigets slut som en öppning i relationen mellan israeler och palestinier. Han menade att Gulfkriget och Sovjetunionens fall hade gjort palestinierna tillfälligt svaga och därmed mer benägna att förhandla. Han menade också att det relativt moderata och sekulära ledarskap palestinierna hade nu riskerade att radikaliseras med tiden och att det gällde att smida medan järnet var varmt. Om Israel inte utnyttjade det gynnsamma läge som rådde nu så riskerade de att i framtiden möta ett mycket mer islamistiskt motstånd. Den tidigare högertaktiken som Shamir gav uttryck för inför Madridförhandlingarna (att förhala förhandlingarna så länge som möjligt) var alltså inte längre aktuell enligt Rabin.
Samtidigt var Rabin den politiker i Israel som vid den här tiden gjort sig mest känd för sin hårda ton emot judiska bosättningar på ockuperat palestinskt område. Hans ståndpunkt var kontroversiell i Israel och gjorde att Rabin ofta kom att kallas förrädare av motståndare på högerkanten. Varje terrorattack emot en judisk israel utnyttjades av motståndarsidan som ett bevis på att Rabin var för svag i nyporna mot det palestinska folket. Av samma anledning så tvingades Rabin att ibland visa handlingskraft och ta i med hårdhandskarna emot palestinska terrorattacker. Denna splittring i Rabin - å ena sidan en politisk realist som såg en öppning och en möjlighet till fred med palestinierna och å andra sidan den hårde mililtären som satte in gummikulor emot civilia araber - kom att påverka hans premiärministerskap från början till slut.

Osloöverenskommelsen och den tillfälliga freden.

https://www.youtube.com/watch?v=Jk7JQxTDhdM För en pedagogisk genomgång av vad Osloöverenskommelsen var för något, se videon:

 

Valet av Rabin och de ändrade internationella förhållandena i början av nittiotalet utgjorde grunden för den fredsprocess som kom att kallas Osloöverenskommelsen.

Osloöverenskommelsen började med ett privat möte mellan två universitetslärare - israelen Hirschfeld och palestiniern Hanan Ashrawri. Både Ashrawi och Hirschfeld hade kontakter med respektive politiska ledning och var alltså inte vem som helst. Oslo var platsen för de avgörande mötena.

Kontakterna mellan Israel och PLO kunde ta fart på allvar efter januari 1993, då Knesset (Israels riksdag) lyfte förbudet mot kontakter med PLO. Fram till dess hade det alltså varit förbjudet för en israelisk premiärminister att kontakta Arafat.

Fundera en stund på vad det betyder – att Israels premiärminister enligt lag inte fick förhandla med PLO. Hur skapas en dialog och en överenskommelse då?

Samtalen som Hirschfeld och Ashrawi initierade utmynnade i den fredsöverenskommelse som Arafat och Rabin skrev under i Washington i september 1993.

Fredsöverenskommelsen utgick ifrån tre principer som parterna enats om i Oslo i januari 1993. Dessa tre principer kom senare att få en central roll i fredsöverenskommelsen under förkortningen DOP (Declaration of Principles) och bestod av:

  1. Israel ska dra sig ur Gazaremsan
  2. Israel ska avveckla sin ekonomiska makt över palestinska områden
  3. Omvärlden ska hjälpa den begynnande palestinska enheten i Gaza

Initiativet att släppa Gazaremsan till palestinierna kom från Israel. Befolkningen var uteslutande palestinier och våldet mot den israeliska ordningsmakten och militären genererade tv-bilder som upprörde hemmaopinionen i Israel. Att släppa just Gaza till palestinierna visade god vilja och skedde till ett lågt pris. Punkt två skulle visa sig betydligt svårare att efterleva. Idag omöjliggör den säkerhetsmur som Israel har byggt för att utestänga palestinierna nästan all ekonomisk utveckling i de palestinska områdena.

Terrordåden och den svåra freden.

installningtterrorismisraelpalestina

faktarutaterrordadFredsprocessen var kantad av hinder. Ett av de största var alla de våldsdåd som begicks på båda sidor. Nittiotalets första hälft var mycket blodig. På palestiniernas sida var det främst Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah som utförde terrordåd emot civila israeler (se faktarutan).

Båda sidor i konflikten hade problem att hantera terrordåden. Rabin kallades högljutt för förrädare av oppositionen efter varje dåd och Arafat befarade att ett för hårt agerande emot Hamas ledning skulle kunna ses som att han gick Israels ärenden. Arafat löste problemet genom att låta palestinsk polis och säkerhetsstyrka slå till emot fotfolket men inte emot ledningen för terroristerna.

Varje terrordåd var ett hugg i fredsprocessens hjärta. För Rabin betydde det att hans idé om att det var möjligt att förhandla med palestinierna fick sig en rejäl smäll. "Palestinier som mördade oskyldiga israeliska civila förtjänar ingen rätt " – så gick tankegångarna hos många. "Varför skulle Israel förhandla och ge efter för palestiniers krav, när de fick våld och terror i retur?" För Arafat var situationen precis lika besvärlig. Varje palestinier som dog för en israelisk kula var ett bevis på att Israel inte kunde garantera palestiniernas säkerhet och rättigheter. Varje terrordåd begånget av en palestinier visade också att PLO och Arafat inte hade kontroll över situationen och inte var en fullvärdig förhandlingspart.

Att terrordåden hade sådan effekt på båda sidor var så klart känt av terroristerna på båda sidor och är också förklaringen till att fredsprocessen kantades av så mycket våld och elände.

Terrordåden som fortsatte med samma styrka efter undertecknandet tror jag är en av förklaringarna till att Osloöverenskommelsen aldrig lyckades skapa fred i området.

I avtalet så fanns det inbyggda problem som snart skulle visa sig. Dessa problem låg i indelningen av Västbanken i olika zoner.

 

Indelningen av Västbanken.

En snabb titt på kartan får en att förstå att det inte är oproblematiskt att administrera detta område.

Västbanken delades in tre områden:

Area A som den palestinska myndigheten skulle ha fullt ansvar för.

Area B som den palestinska myndigheten skulle ha civilt ansvar för men dela säkerhetsansvaret med israeliska myndigheter. Detta innebär att israeliska militära och polisiära insatser är tillåtna på området.

Area C som helt styrs av Israel.

 63099046 westbank old 4new464x510

 

Avtalet skrivs under i Washington

I videon ovan hörde vi Rabins tal:

… Let me say to you, the Palestinians: We are destined to live together on the same soil, in the same land. We, the soldiers who have returned from battle stained with blood, we who have seen our relatives and friends killed before our eyes, we who have attended their funerals and cannot look into the eyes of their parents, we who have come from a land where parents bury their children, we who have fought against you, the Palestinians - We say to you today in a loud and a clear voice: Enough of blood and tears. Enough. We have no desire for revenge. We harbor no hatred towards you. We, like you, are people who want to build a home, to plant a tree, to love, to live side by side with you in dignity, in empathy, as human beings, as free men. …

Några veckor efter detta så mördades Rabin av en ultraotrodox jude. 

Peres som efterträdde honom ställdes inför terroristproblemet under vintern och våren 1996. Om han fullföljde fredsprocessen så fanns risken att Netanyahu och högern skulle kritisera honom för att han var för mjuk emot terroristerna och om han var för hård emot dem så riskerar han att fredsprocessen grusades av palestinierna.

Enligt en bok jag läst (Iron Wall av Avi Shlaim, se recension här)  så begick Peres sitt största politiska misstag när han gav sitt medgivande till mordet på en hög Hamasman. Mordet utfördes genom att Israeliska agenter placerade en spängladdning i mannens mobiltelefon. Den palestinska hämnden blev mycket blodig när självmordbombare sprängde bussar inne i Jerusalem. Netanyahu utnyttjade det som ett bevis på att Peres inte klarade av att garantera det israeliska folkets säkerhet.

Ytterligare ett misslyckande för Peres blev operationen emot södra Libanon, kallad Grapes of Wrath, i april 95. 

Valet vanns av Netanyahu och högern och fredsprocessen bytte skepnad.

I vår tänker jag skriva mer om vad som hände då.