Två tyska filmer som gör upp med förintelsen.

I höst kan ni njuta av två tyska filmer som tar upp Tyskland och skulduppgörelsen efter Förintelsen. Filmerna är "Phoenix" och "En labyrint av lögner".

Phoenix är ett drama som cirkulerar kring en överlevande judinna, Nelly, som återvänder till Berlin strax efter krigsslutet för att leta efter sin man. Under fångenskapen har Nellys ansikte vanställts så att ingen längre känner igen henne. Som vi kan se i trailern så cirkulerar dramat kring den äkta makens behov av en kvinna som kan spela Nelly för att komma åt arvet. Ett parallellt spår är de frågetecken som finns kring vem det var som angav Nelly för Gestapo. 

Filmens drama cirkulerar kring offer och förövare och den skuld som står emellan dem. En långsam, vacker film om historiska händelsers fruktansvärda kraft över det mänskliga hjärtat. 

I "En labyrint av lögner" så förflyttas vi fram till ett ekonomiskt spirande Västtyskland som inte vill veta av någon uppgörelse med nazismen. Filmen berättar i dramats form om förspelet till Auschwitzrättegångarna. 

I filmen får vi följa den unge juristen Johann Radmann som får anställning på Åklagarmyndigheten i Frankfurt. Han  kommer genom en slump en lägervakt i Auschwitz på spåret.

Radmann kommer över uppgifter som nazisterna bokförde i lägret och börjar ta vittnesmål från överlevande. Ett genomgående tema i hela filmen är oviljan att göra upp med och straffa förövarna från nazitiden i Västtyskland. Radmann möts ständigt av frågan "Varför ska vi rota i det förgågna"? I sin jakt efter förbrytare så får Radmann upp ögonen för Josef Mengele. 

"En labyrint av lögner" är en bra spelfilm som utan att fastna i detaljer berättar en rak historia. "Phoenix" är långsammare, men också vackrare i mitt tycke. 

De båda filmerna  anknyter till ett par delar av det centrala innehållet i histora 1b. I det centrala innehållet så finns demokratiseringsprocesser med. I Nazityskland så finns det både offer och förövare och försoningen mellan dessa är alltid central i den procesen. Förövaren som slipper undan rättvisan ger offren djupare sår. Skuldkänslorna hos förövaren måste också hanteras av en demokratiserande stat. Den onda handlingen kan ha varit framtvingad och även förövaren kan vara ett offer. Jag tycker att båda filmerna levandegör dessa känslor. 

Möjliga diskussionsfrågor efter att ha sett filmerna är:

  • Hur viktigt är det för offren för Förintelsen att förövarna grips och ställs inför rätta? 
  • Hur ska förövarna kunna sona sina brott? 
  • Finns det en arvssynd? Alltså är tyskarna och Tyskland idag fortfarande skyldiga till Förintelsen? 
  • Varför, tror ni, att det är så viktigt att straffa förövarna?
  • Varför ska ett folk rota i sitt förflutna? Är det inte bättre att bara glömma det onda och arbeta framåt? 
  • När har en nation / ett folk sonat sitt historiska brott?
  • Varför, tror ni, att det kommer två filmer om Tyskland efter kriget nu?